Minnestext för Arne Sonesson

En högljudd röst mot orättvisorna i fattig-Sverige har tystnat

I dagarna nåddes jag av beskedet att Arne Sonesson, en politisk förebild, har lämnat oss.

Vilket liv han levt!

Under sina 60 år inom politiken kämpade han outtröttligt för rättvisa och samhällsomvandlingar – en insats präglad av envishet och värme.

När jag tänker på Arne kommer hans bullriga, härliga skratt först upp i minnet. Det var ett smittande skratt som kom djupt ifrån magen och fyllde ett rum med glädje.

Jag minns även den gång vi, som de första trafikanterna, fick premiäråka den nya E22 mellan Sölve och Stensnäs. Arne, som tidigare arbetat som vägarbetare och länge kämpat för denna sträcka, fyllde bilresan med berättelser om de långdragna processerna bakom stora infrastrukturprojekt.

Arne föddes 1923 i ett litet båtmanstorp där han växte upp med sin mor och sina sex syskon. Redan som 15-åring gick han med i SSU och året därpå blev han ordförande i den lokala föreningen.

Barndomen var tuff, hans mor blev sjuk när han bara vara sju år gammal, familjen tvingades söka hjälp och blev då förnedrade. Det satte djupa spår och den som har hört Arne Sonesson berätta om orättvisorna i fattig-Sverige glömmer det aldrig.

Dessa erfarenheter formade hans livslånga kamp mot orättvisor och blev en central drivkraft i hans politiska gärning.

Arnes politiska bana inleddes 1938, och under sex decennier arbetade han för ett rättvisare samhälle. Som socialdemokratiskt kommunalråd i Sölvesborg (1982–1989) var han med och fattade avgörande beslut – från byggandet av det nya stadshuset och saneringen av hamnen till utbyggnaden av trygghetsboenden och utvecklingen av hamnen i Nogersund.

Efter kommunfullmäktiges beslut 1985 att ta emot 15 invandrare utsattes han för hot från personer inom BSS-rörelsen (Bevara Sverige svenskt). Vid ett tillfälle tvingades hans familj fly hemifrån mitt i natten med polisens hjälp.

För två år sedan, när Arne fyllde 100 år, organiserade vi en kör med 250 socialdemokratiska vänner som sjöng ”Jag må han leva” i en livesändning till honom.

Ett annat festligt minne är från när vi var på en gemensam sammankomst. Då var han nog ”bara” i nittioårsåldern. Han lämnade mötet – som hade gått över i lite mer avslappnat mingel – vid 21-tiden och sa att han skulle upp tidigt och ”spela för de gamle”. Han skulle tillsammans med PRO:s kör sjunga och spela munspel på ett särskilt boende. Trots att han var äldre än flera av de boende så kände han en stor glädje i att kunna underhålla och ge glädje med sitt munspel.

Att lyssna på Arnes berättelser var ett nöje, särskilt eftersom han satt i kommunstyrelsen tillsammans med min farfar, Lars Persson. Hans personliga anekdoter och livserfarenheter gav

en inblick i vår gemensamma historia och skapade en varm och personlig kontakt som jag kommer att bära med mig.

Heléne Björklund

Ordförande för socialdemokraterna i Blekinge och tidigare kommunalråd i Sölvesborg